Grönt te innehåller en effektiv antioxidant som ökar
insulinkänsligheten och skyddar de insulinproducerande cellerna. Personer som
ligger i riskzonen för diabetes typ-2 eller som nyligen har utvecklat
tillståndet kan sannolikt ha hjälp av grönt te, visar svensk forskning.
Sedan tidigare är det känt att grönt te har
hälsobringande effekter, i synnerhet vad gäller hjärtkärlsjukdom och diabetes.
I länder och regioner, exempelvis i Sydostasien, där man av tradition dricker
mycket grönt te har man sett att människor inte utvecklar diabetes typ-2 i
samma utsträckning som befolkningsgrupper med andra traditioner.
– Det här är en kunskap man har haft i Kina i många hundra
år. Här har vi också haft kunskap om detta: I litteraturen kan man läsa att
grönt te kan vara verksamt mot diabetes, men den kunskapen föll i glömska när
insulinet kom, säger Åke Sjöholm, professor vid Karolinska institutet och
överläkare vid Södersjukhuset (Sös) i Stockholm.
För att undersöka om, och i så fall hur, grönt te kan
förebygga diabetes typ-2 startade Åke Sjöholm tillsammans med sitt forskarteam
vid Karolinska institutets enhet på Sös en studie på överviktiga möss, som
liksom överviktiga människor löper ökad risk att utveckla diabetes typ-2.
– Det man vet via studier på människa är att blodsockret kan
sjunka när man dricker grönt te – det är en effekt som är enkel att mäta via
ett blodprov. I våra studier ville vi se mer exakt vad som händer vid
behandling med grönt te.
Kom ni fram till vilket ämne som är verksamt i grönt te?
– Grönt te är en salig röra av olika verksamma ämnen, men
det finns en sedan tidigare känd substans i teet som förkortas EGCG (epigallocatechin-3-gallate). Så mycket som en
tredjedel av det gröna tebladet innehåller EGCG som är en mycket kraftfull
antioxidant. I studien använde vi ett extrakt av substansen.
Vilken effekt har det?
– Vi såg två huvudeffekter: Hos de överviktiga möss som fick
grönt te ökade insulinkänsligheten i vävnaderna, vilket är bra. Just den
känsligheten är något vi vill komma åt inom diabetesforskningen och det är en
målsättning man har med många diabetesmediciner som framställs i dag.
– Den andra effekten såg vi när vi undersökte mössens bukspottskörtlar
i mikroskop. På de obehandlade mössen hade cellerna som producerar insulin gått
sönder och dött, detta händer också i människan. Bukspottskörtlarna hos de djur
som hade behandlats med grönt te i tio veckor tid såg betydligt bättre ut, de var
lite mer normala. De insulinproducerande cellerna hade överlevt bättre och
delat sig oftare.
– I studien behandlade vi
även en grupp överviktiga möss med ett etablerat diabetesläkemedel, det är en
så kallad positiv kontroll då man får en förväntad skyddseffekt. När vi
jämförde läkemedelsgruppen med grönt te-gruppen var skillnaden dem emellan inte
så stor. Det gröna te-extraktet var inte lika kraftfullt, men hade ändå en klar
effekt.
– Vi vet nu att ECGC
ökar känsligheten för insulin i vävnaderna och skyddar de insulinproducerande
cellerna i bukspottskörteln från att brytas ned, något som sker hos
diabetessjuka.
Kan man applicera de här resultaten på människa?
– Sådana här studier kan av förståeliga skäl inte utföras på
människa, och frågan om resultaten från djurmodellen kan föras över till
människa är därför relevant. Jag anser att relevansen utifrån
forskningsresultaten är stark.
– Men för att inte hamna i samma sits som forskarna som kom
med chipslarmet för några år sedan – i efterhand visade det sig att en människa
skulle vara tvungen att äta 14 000 påsar chips om dagen för att få i sig samma
mängd cancerframkallande ämnen som djuren i studien – så räknade vi ut hur
stora mängder grönt te en fullvuxen människa (en man på 80 kilo) bör dricka för
att få en liknande effekt. Vi kom fram till att det rör sig om cirka fyra
koppar te om dagen. I våra studier har vi sett att det kan räcka med två eller
tre koppar för att få delar av den skyddande effekten.
Dricker du själv grönt te?
– Ja, det gör jag. Tre till fyra koppar om dagen.
Av Elisabet Tapio Neuwirth
|