Ingefära, eller Zingiber officinale som är dess botaniska namn, är en gammal kulturväxt som har odlats i många tusen år i Indien och Kina och härstammar förmodligen från södra Kina, men man vet inte säkert. Den omnämndes redan i Konfucius ”Anakleter”, cirka 500 f.Kr. samt i Koranen, som nyttig. Det sägs att Konfucius alltid hade ingefära med sig till bords, den ansågs nämligen stimulera intellektet.

Ett kinesiskt ordspråk från år 3000 f.Kr. säger att ”om man äter ett stycke ingefära var dag, så får apotekaren dö av hunger”. Ingefärsolja sägs ha använts i Indien runt år 1000 f.Kr., och då för behandling av depression. I Kina har ingefära använts mycket länge, bland annat för att stimulera vilja och handlingskraft vid överansträngning och psykisk utmattning. Inom den gamla kinesiska medicinen användes ingefära till mycket: för att stimulera hjärnans funktioner, för att stärka hjärtat, vid magåkommor men även som hjälp vid lindrigare sjukdomar som förkylningar och halsbesvär.
Ingefära var en av de första kryddorna som arabiska köpmän tog med sig från orienten till Europa på 100-talet e.Kr.

I både det antika Grekland och i Romariket var det en viktig krydda. För romarna var det näst efter peppar, den mest populära kryddan, men den användes också som medicinalväxt och som afrodisiakum, det vill säga för att förstärka den sexuella förmågan.
I boken ”Venus i köket” av Norman Douglas, serveras ett recept på ”ett oförlikneligt stimulerande kärleksmedel”. Drycken är en blandning av ingefära, kanel, kryddnejlika, vaniljsocker, socker och rödvin.

Traditionellt har ingefära använts som både krydda och medicin. Den aktiva substansen heter gingerol och är känd för att vara verksam bland annat mot matsmältningsbesvär, reumatism, ledbesvär och illamående. Det är det förtjockade rhizomet, eller rotknölen man äter, antingen färsk, torkad eller mald.
Ingefära är en flerårig ört, cirka en meter hög. Plantan har två slags skott: det ena bär bara blad, det andra bär en stor gul blomma som sällan bildar frö. Ingefära sprider sig nästan uteslutande via rotskott. Jordstammarna, som är den ätliga delen, är kraftiga och delade som ”fingrar”.
Till ingefärsväxterna hör också kardemumma och gurkmeja plus drygt 1300 arter till.